Anna & Emma

ni var mitt liv. ärligt talat. jag vet inte vad jag ska skriva för att kunna förklara på ett bra sätt, så alla andra fattar. jag älskar er så jävla mycket, ni är kärlek, ni är familj. jag gråter som fan just nu, och det har jag gjort hundratals gånger sedan den 12 juni. asså fyfan, jag ryser av tanken.. ni lyste upp min dag, gjorde t.o.m skolan rolig. ja menar, är inte det typ omöjligt? sjuan suger sjukt mycket om man tänker tillbaka till sexan, så därför försöker jag endå att göra det så lite som möjligt. men det är klart, någon gång varje dag (minst) tänker jag ju på er. hur kul vi hade tillsammans, på hemlisarna vi delade. vi kunde ju säga allt till varandra och vi visste att ingen spred det vidare. jag hatar 7A! om man bara kunde få spola tillbaka tiden till er hade jag fett lätt gjort det. det är sjukt att jag inte har er på samma sätt som jag en gång hade, vi hade varandra och det fanns ett 'vi'. det finns det ju inte längre?! asså, trodde jag skulle komma över det någon gång.. jag hoppades på att sjuan skulle bli lika bra och att allt skulle lösa sig. det var vad jag trodde, men detta är verkligheten. jag saknar er så det gör ont, på riktigt. jag älskar er alla, så jävla mycket.
att säga hejdå till er var det svåraste jag gjort i mitt liv.

min tröjarm blir alltid genomblöt & mitt ansikte svart av denna videon.